Vem är ansvarig för att du är engagerad?

Vem bär ansvaret för att jag som individ är engagerad på mitt jobb? Denna fråga ställer jag alltid när jag föreläser om kraften i ett ökat medarbetarengagemang.

99 % brukar svara att det är individen själv. Men är det så vi agerar på dagarna, på riktigt? Är det inte så att vi gärna lägger ansvaret för vårt engagemang hos någon annan? Nämligen hos vår chef eller hos våra kollegor? Tar du ditt eget ansvar?

Min chef ser mig inte

Ofta har jag hört följande kommentarer: ”min chef är inte alls bra, hen gör ju aldrig som vi har kommit överens om och har aldrig tid för mig” eller ”min chef lovade mig att jag skulle få en ny roll efter sommaren, men jag har inte hört ett ljud om det och snart är det jul” eller kanske den vanligaste av dem alla ”det känns som att min chef bara pratar med mig när hen upplever att jag har gjort någonting fel, aldrig när jag har gjort någonting bra”. Känner ni igen dessa kommentarer eller har hört liknande i fikarummet? Är det att ta sitt eget fulla ansvar för sitt medarbetarengagemang? Det tycker inte jag.

I min värld är vi svenskar slarviga med att ta vårt eget ansvar. Vi lägger ofta över ansvaret på någon annan person. När det gäller vårt arbete, men också inom andra områden. Jag kan inte hålla räkningen på hur många gånger jag har hört påstående som: ”jag hinner inte träna för jag måste skjutsa barnen till deras träning” eller ”min partner hindrar mig från mina fritidsintressen, hen tvingar mig alltid att arbeta i trädgården på helgen” och så vidare. Är detta att ta sitt eget fulla ansvar för sitt välbefinnande? Jag tycker inte det.

Det är politikernas fel att Sverige inte ser ut som vi vill, eller?

Och vems ansvar är det att vårt land går som det går? De flesta svenskars svar på den frågan är att det är politikernas ansvar. Det är alltså inte svenskarnas ansvar, som röstade dit politikerna till deras beslutande ställning som är ansvariga utan politikerna ska hållas ansvariga. På samma sätt är vi snabba med att lägga över ansvaret på dagisfröknarna och lärarna för våra barns uppfostran och utbildning eller ansvaret för våra äldres välbefinnande på åldersdomshemspersonalen. Varför tar vi inte mer ansvar och bättre hand om det som egentligen betyder mest för vårt välbefinnande: våra relationer?

Vad skulle hända om vi svenskar börjar ta vårt eget ansvar? På riktigt. Och slutar att skylla ifrån oss på vår chef, vår partner, vår granne, våra barn, våra politiker med flera. Prova redan idag. Lek med tanken och agera på den: finns det någon situation där du idag kan ta ditt ansvar, till 100 %, och se vilken effekt det får för dig och för din omgivning?

Min övertygelse är att vårt eget, andras och även samhällets välbefinnande skulle öka dramatiskt om vi slutade att lägga ansvaret hos andra hela tiden. Även våra egna, andras och samhällets mål och resultat skulle plötsligt nås mycket enklare då vi i ett ansvarstagande klimat skulle fokusera mer på möjligheter än hinder.