Tankar kring att samarbeta på distans

Distans påverkar mitt engagemang

De senaste två åren har jag återigen upplevt att jag har befunnit mig i sammanhang liknande de jag upplevde som hormonstinn tonåring när förälskelsen var som störst. Dessa senaste tider har medfört att jag har behövt samarbeta mycket mer på distans. Det i sin tur har påverkat både min inre motivation och mitt engagemang, min känslomässiga koppling för personer, organisationer och arbetsuppgifter i en negativ riktning.

Det för mig därför osökt in på hur vi som kollegor, medarbetare, medansvariga, ledare, chefer och organisationer ska ta oss an de arbetssätt och samarbetsformer som det nu talas om brett och vitt och som verkar dela upp oss i olika läger.

Många är de runt omkring mig som just nu förespråkar linjen att för att en organisation ska vara en attraktiv arbetsgivare 2022, måste man erbjuda stor flexibilitet gällande var man arbetar ifrån. Jag vågar knappt skriva detta, men nu gör jag det i alla fall: jag vet inte om jag håller med.

Kvalitativa relationer – det viktigaste vi har?

Om vi ska tro på den forskning som har genomförts sedan slutet på 1930-talet på Harvards universitet gällande livslängd och upplevd livskvalitet finns det en sak som korrelerar starkare än allt annat med just faktisk livslängd och upplevd livskvalitet och det är kvalitativa relationer. Så lite viktigt är det kanske med relationer…i alla fall om vi vill ha ett gött liv och leva länge.

Oavsett om vi människor är introverta eller extroverta så är vi alla människor med psykologiska behov. Vi är huvudsakligen biologiskt designade för att överleva och för att fortplanta oss. För att öka sannolikheten att lyckas med just detta, utvecklade vi beteenden som gjorde oss till flockdjur. Vi lärde oss att leva tillsammans för att skapa de bästa av förutsättningar för att hjälpa varandra att överleva och givetvis också för att föröka oss.

Vi utvecklade skarpa individuella sinnen för att upptäcka faror och för att kunna förutsäga vad som skulle hända eller vad som skulle kunna hända och tillsammans använde vi sedan dessa olika kvaliteter för att hjälpas åt. Ensam är alltså inte stark och tillsammans är starkare.

När vi däremot av olika anledningar blev utanför, eller så kallat ofrivilligt ensamma, utvecklade våra sinnen förmågan att bli än mer känsliga för faror. Vad det bland annat medförde var att vi lärde oss att tolka neutrala ansiktsuttryck som mer hotfulla än vad de egentligen var.

Varför skriver jag om detta? Min upplevelse är att det är delvis dit vi är på väg just nu. Många är vi som de senaste åren inte har spenderat lika mycket tid tillsammans med andra människor som vi är vana vid, designade för och ämnade att göra. Många är vi som har hamnat i eller satt oss i situationer där vi medvetet eller omedvetet upplevt oss vara just ofrivilligt ensamma.Så vad är faran med detta?

Hur påverkas våra relationer av att arbeta på distans?

Jag vet inte hur det är för dig, men jag har i alla fall svårare att läsa av en annan människa som befinner sig på andra sidan telefonen eller skärmen. Allt ifrån ansiktsuttryck, röstläge till kroppsspråk.

Detta i sin tur påverkar mig relativt mycket när jag bygger mina relationer. Det var också detta som gjorde att många av de långdistansförhållande jag hade som ung inte slutade så bra gällande att fördjupa våra relationer. Jag upplevde helt enkelt att det blev svårare att skapa utrymme för dialog och jag hamnade oftare i debatt och diskussioner.

För mig är just dialogen som kommunikationsverktyg grunden till mina djupare relationer som jag har i mitt liv och därför försöker jag alltid att skapa så bra förutsättningar som möjligt för just dialog. För mig innebär detta att jag gärna vill träffa de människor jag arbetar tillsammans med utan att ha en telefon eller annan skärm mellan mig och personen jag har en dialog med. Helt enkelt för att jag upplever att dialogen blir bättre.

Hur påverkas du av dina distansförhållanden?

På detta tema undrar jag därför följande:

• Hur kommer våra relationer att utvecklas när vi samarbetar mer på distans?
• Hur påverkas våra dialoger när vi har en telefon eller skärm som filter i samtalet?
• Hur många är vi som egentligen skulle må ännu bättre av att träffa varandra utan en telefon eller skärm mellan oss?
• Hur många är vi som kanske är ofrivilligt ensamma utan att egentligen tänka på effekterna det kan medföra?

Just nu är vi många som provar oss fram gällande arbetssätt och relationsbyggande. Ingen av oss har alla svar och det mesta vi läser i frågan är gissningar. Så även mina resonemang i denna artikel. Jag tänker dock att det är en lyx vi alla kan unna oss just nu, att få provprata våra tankar utan att låta dessa tankar mötas av svar så som:

Dela gärna med dig av dina tankar i denna fråga genom att skicka mig ett meddelande på Linkedin eller Instagram eller genom att maila mig på niklas.delmar@hejengagemang.se

Ta hand om dig, andra och varandra!