ADHD i arbetslivet

Det här är förstås en utmaning för många av oss, inte minst i ett arbetsliv med högt tempo och många parallella krav. Men samma arbetsvardag kostar mer energi för vissa utan att det syns utåt. För en person med till exempel adhd kan just sådant som planering, prioritering, igångsättning och att styra sin uppmärksamhet kräva extra mycket kraft – även när personen utåt sett fungerar och presterar väldigt bra.

Och det är just det jag vill resonera lite kring i den här artikeln. Inte att människor med adhd är de enda som kämpar i ett krävande arbetsliv, utan att det ibland kan finnas en större ansträngning bakom en välfungerande yta än vad omgivningen ser.

Det här är också en fråga som ligger mig väldigt nära personligen. Jag lever sen 20 år tillbaka med två personer – min make och min dotter – som båda har adhd. De är högpresterande och kapabla människor, men jag ser också hur många saker i vardagen som för andra kan ske ganska automatiskt kan fullständigt dränera dem på energi. Att fungera väl är alltså inte nödvändigtvis samma sak som att fungera utan en väldigt stor ansträngning. Det jag menar är att ibland har den välfungerande ytan ett pris som omgivningen inte ser. Det har fått mig att i min yrkesroll fundera mycket på vad vi egentligen ser – och inte ser – hos människor som presterar i arbetslivet.

När det som ser ut som stress kan vara något mer

Nyligen kom jag i kontakt med Philip Lindersten, psykologkandidat vid Karolinska Institutet och verksamhetschef på Rikta Psykiatri som arbetar med adhd- och autismvård (se deras kunskapssida här). I det Philip säger fastnade jag särskilt för hans berättelser om de personer som han träffar i sin vardag; personer som länge har klarat sig bra, ibland mycket bra, men som plötsligt har fått betala priset av en stor och långvarig energiåtgång.

Han beskriver medarbetare som under många år varit engagerade, ambitiösa och någon som gärna säger ja. Tempot är högt, deadlines täta och man har ofta tagit på sig lite extra. Så småningom börjar något svikta. Koncentrationen fungerar sämre. Det blir svårare att organisera och prioritera. Uppgifter tar längre tid. Tröttheten ökar och känslan av att aldrig riktigt komma ikapp blir allt starkare.

Det ligger nära till hands att tänka stress eller utmattning. Och ibland är det förstås precis det som har hänt. Men ibland finns en annan historia bakom. Philip återkommer här till en till synes enkel men viktig fråga man bör ställa sig: Har det alltid varit så här, eller är det något nytt? Vid adhd har svårigheter med exempelvis uppmärksamhet, planering och prioritering ofta funnits långt tidigare i livet, även om de har tagit sig olika uttryck och personen har hittat strategier för att hantera dem. Vid stressrelaterad ohälsa kan liknande svårigheter uppkomma, eller förstärkas, till följd av en längre tids belastning.

Och det ena utesluter förstås inte det andra. En person med adhd kan precis som vem som helst drabbas av utmattning. Dessutom kan den extra energi som ibland krävs för att planera, strukturera, reglera uppmärksamheten och kompensera för sina svårigheter bidra till överbelastning över tid. Det är därför Philips fråga blir så intressant: Har det alltid varit så här, eller är det något nytt? Inte för att avgöra om det är antingen adhd eller utmattning, utan för att bättre förstå vad som ligger bakom svårigheterna – och viktigast av allt; vilket stöd personen kan behöva.

Vi ser prestationen – men inte alltid kostnaden

Det här tycker jag är intressant ur ett arbets- och organisationspsykologiskt perspektiv. På en arbetsplats blir prestation lätt ett slags kvitto på att allt fungerar; ”Hon levererar ju”, ”Han håller deadlines”, ”Hon har koll”, ”Han är driven och engagerad” osv. Men själva resultatet säger ganska lite om hur mycket energi det har kostat personen för att kunna leverera resultatet.

Något Philip lyfter är just risken att vi missar de personer som utifrån sett fungerar väldigt väl. De kan under många år ha byggt upp olika strategier för att kompensera för sina svårigheter. Strategier som fungerar, men som kan kräva oproportionerligt mycket energi att upprätthålla. Det kan handla om att man behöver arbeta längre än andra, kontrollera saker flera gånger, använda stress och tidspress för att komma igång, sätta mycket höga krav på sig själv eller lägga stor mental energi på att komma ihåg, strukturera och prioritera.

Det här känner jag igen både från människor jag träffar i mitt arbete och från make och dotter med samma utmaningar. Strategierna kan fungera fantastiskt bra. Tills de inte gör det längre.

Förutsättningarna kanske förändras. Rollen blir mer komplex. Antalet parallella uppgifter ökar. Organisationen genomgår en förändring. Man får större ansvar eller går in i en ny livsfas. Eller så finns det helt enkelt inte längre tillräckligt med återhämtning för att kompensera för den energi som går åt. Det är då en person som omgivningen kanske alltid har sett som driven, högpresterande och kapabel att hålla många bollar i luften plötsligt kan börja få svårt att få ihop vardagen.

När engagemang och hyperfokus också har en baksida

När adhd diskuteras i arbetslivet lyfts ibland styrkor som kreativitet, energi, idérikedom och förmågan till hyperfokus. Och självklart kan människor med adhd, precis som alla andra, ha egenskaper och arbetssätt som är stora tillgångar. Men vi behöver samtidigt vara försiktiga med att romantisera.

Tro mig, jag har sett det på nära håll. Hyperfokus kan innebära en fantastisk förmåga att gå djupt in i något som engagerar. Men det kan också innebära att det blir svårt att sluta. Att tid, hunger, trötthet eller behovet av paus hamnar i bakgrunden. Det som på kort sikt bidrar till en imponerande prestation kan därför bli väldigt kostsamt över tid.

Även Socialstyrelsen har pekat på den ”stora energiåtgång som kan krävas för att få vardagen att fungera” och ”svårigheter att reglera aktivitetsnivån” som faktorer att vara uppmärksam på. Det är därför jag tror att vi behöver prata mindre om huruvida adhd är en ”styrka eller svaghet” och mer om vilka förutsättningar varje individ behöver för att kunna använda sina resurser hållbart.

Från individen till systemet

Här finns också en tydlig koppling till något jag ofta ser i mitt yrke: organisationers tendenser att leta efter förklaringen på olika problem hos individen, snarare än i systemet; Varför planerar hon inte bättre? Varför prioriterar han inte? Varför missade hon informationen? Varför kommer han aldrig igång i tid? Men beteenden och prestationer sker inte i ett vakuum, det formas i ett sammanhang. På samma sätt betonar Philip att lösningen inte handlar om att individen bara ska bli bättre på att planera, strukturera eller ”skärpa sig”. Omgivningen spelar stor roll.

Arbetsmiljöverkets riktlinjer för autism och adhd på arbetsplatsen utgår från just det här. Arbetsförmåga är inte en fast egenskap hos individen, utan formas i samspelet mellan personens förutsättningar och arbetets krav, struktur och stöd. Det tycker jag är ett viktigt perspektiv. Ett perspektiv som dessutom sträcker sig långt bortom adhd. I en arbetsmiljö med otydliga prioriteringar, ständiga avbrott, möten utan tydliga syften,  information som kommer i många olika kanaler och tio samtidiga ”högsta prioriteringar” kommer fler människor att få svårt att fungera. För den som dessutom behöver lägga mycket energi på att strukturera, prioritera och styra sin uppmärksamhet i vanliga fall, kan kostnaden bli ännu högre.

Det som hjälper en person kan göra arbetsplatsen bättre för många

Det hoppfulla är att mycket av det som kan underlätta för en person med adhd inte behöver vara särskilt komplicerat. Tydliga prioriteringar, skriftliga och korta instruktioner som komplement till muntliga, färre onödiga avbrott, möjlighet till sammanhängande fokustid, tydlighet kring vad som ska göras, varför det är viktigt och när det ska vara klart, stöd för struktur och planering, och möjlighet till flexibilitet där arbetet tillåter det är bara några exempel.

Philip lyfter också en viktig poäng; vi behöver inte alltid vänta på en diagnos för att skapa bättre förutsättningar för ökad arbetsförmåga. Många av de anpassningar som hjälper en person med adhd är nämligen sådant som sannolikt gör arbetsmiljön bättre för betydligt fler. Precis det som jag själv stöttar med i organisationer; tydlighet, rimliga krav, möjlighet till fokus, fungerande återkoppling och strukturer som hjälper människor att prioritera är inte bara speciallösningar för vissa individer. Det är i hög grad kännetecken på en välfungerande arbetsmiljö.