Dynamiken mellan samarbete och självständighet

En av de starkast rotade värderingarna i vårt avlånga land, Sverige, är just att ensam är stark. Enligt World Value Survey’s värderingsstudier är vi dessutom det mest individualistiska folket på jorden och det näst mest rationella folket efter japanerna. För drygt fem år sedan kom det en film som heter The Swedish Theory of Love som idag går att se på Youtube. Den är i sin tur delvis baserad på boken Är svensken människa (en ganska rolig titel)? Ett av huvudbudskapen i denna film är att vi svenskar upplever oss väldigt ensamma, inte bara när vi faktiskt är det utan även när vi lever i relationer. I vår kultur är alltså ensam är stark en djupt rotad värdering.

Men tänk om livet skulle vara enklare om vi ändrade förhållningssätt och etablerade en ny värdering: Tillsammans är starkare!

Samtidigt som vi just nu har denna värdering kring att ensam är stark är vi ju ett land som många gånger har bevisat att vi är väldigt skickliga på att leverera som ett lag. Exemplen är otroligt många. Vi har varit framgångsrika på att bygga starka internationella organisationer, vi har nått enorma framgångar inom lagidrott, vi har många svenska band som har skapat musik som alla i världen kan nynna på, och så vidare.

Så varför är vi då så många som lever efter devisen att ensam är stark?

Svårt att be om hjälp?

När jag är ute och arbetar för ett mer engagerat och välmående arbetsliv är det alltid lika spännande och roligt när jag kommer till bilderna om att ensam inte är stark och att tillsammans är starkare.

Först visar jag då texten att ensam inte är stark och sedan säger jag att jag nu ska leda detta i bevis. Därefter frågar jag deltagarna hur många timmar de har på sitt dygn. Alla tittar då undrande på mig och svarar sedan: 24 timmar, så klart. Tills någon säger: ”för få”, eller ”25” eller något annat lustigt. Tid är ju världens mest rättvisa resurs. Vi har alla 24 timmar per dygn. Eller hur!

Och sedan svarar jag alltid med följande fråga:

Japp. Då räcks många händer upp i luften. Följdfrågan blir då: ”Hur gör du då?”

Och svaren haglar in: sover mindre, springer fortare, stressar mer, hoppar över lunchen, ringer min kompis och säger att jag tyvärr inte hinner ses mm. Inte så bra svar utifrån perspektivet att skapa ett mer engagerat och välmående arbetsliv och samhälle…

Exakt säger jag då och klickar fram texten tillsammans är starkare på bilden bakom mig samtidigt som jag ställer frågan: ”Hur skulle vi kunna göra i stället för att skapa mer tid?” Om vi inte ska tänka att ensam är stark och att jag måste lösa min tidsbrist själv.

Efter en stund kommer svaret: ”Be om hjälp”. Precis!

Då frågar jag alltid: ”hur många här inne är bra på att be om hjälp?” och då räcker cirka 5-10% av rummets deltagare upp handen och sedan frågar jag ”hur många här inne tycker om att hjälpa andra?” och då räcker 90-100% upp handen. Spännande!

Så, varför är vi då så många som verkar ha så svårt att be om hjälp? Vissa menar att det beror på att ensam är stark och att ”jag kan själv” är så djupt rotat i oss. Andra säger ”vem är jag att be någon annan om hjälp som också är stressad?” och så vidare. Ursäkterna är vanligtvis många.

Tillsammans är starkare

Sanningen är dock att anledningen till att vi människor är flockdjur och förr i tiden var det i princip omöjligt att klara sig ensam och ensam var definitivt inte stark. Dessutom är kvalitativa relationer, enligt nästan 100 års forskning på Harvard, en av de viktigaste sakerna för att du och jag ska leva länge och uppleva en hög livskvalitet.

Det är alltså därför vi organiserar oss i olika organisationer, föreningar och liknande. För att ensam inte är stark. När vi bildar team är det ju helt enkelt så att vi ”får fler timmar på vårt dygn”. Om jag nu är duktig på att ”stå i mål”, min ena kollega är bra på att ”göra mål” och en tredje ser till att vi har ”rätt material” och en fjärde att vi har ”hela kroppar”, ja då har vi ju 96 timmar (4 personer * 24 timmar) på vårt dygn som tidigare bara innehåll 24 timmar. Smart va?

Laget före jaget

Nu över till laget före jaget. Detta är någonting vi på HejEngagemang ofta möter som ett stort önskemål och som en viktig intention att få på plats i organisationer vi arbetar tillsammans med. Man vill helt enkelt skapa ETT Företaget AB eller Organisationen X. En organisation där alla tar mer eget ansvar, sätter laget före jaget, där det inte finns plats för några egoistiska beteende som bara gynnar individen själv, där det är okej att misslyckas och lära sig av misstagen, där vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans. Dubbel glädje och delad sorg.

Ja, ni ser. Ambitionen att laget ska gå före jaget finns där, som just en ambition, men våra värderingar och invanda beteenden motverkar att vi faktiskt beter oss och arbetar som ett lag. På riktigt.

Här följer några tips och råd på vägen för att ge dig själv, andra och varandra riktigt bra förutsättningar att arbeta efter devisen laget före jaget:

OCH sist men absolut inte minst:

Dvs, ge dig själv rätt förutsättningar att sova tillräckligt många timmar, äta näringsriktig kost, röra på dig i vardagen (motionera), spendera tid med dina nära och kära (kvalitativa relationer var ju A och O för att du ska leva länge och uppleva bra livskvalitet).

När du inte sätter syrgasmasken på dig själv först kan du nämligen inte heller sätta syrgasmasker på de du har runtomkring dig, kollegor, kunder, partners och liknande.

Vi är varandra arbetsmiljö och vi blir som vi umgås! Säkerställ därför att ni i just din organisation blir ninjor på att sätta syrgasmaskerna på er själva först så att du sedan kan ta 100% ansvar för att vara ditt bästa jag så ofta det bara går. Och de dagar det känns motigt. Berätta då det för dina kollegor så lovar jag att de kommer att stötta dig i det. Som jag nämnde tidigare tycker ju 95-100% om att hjälpa andra.

Stort lycka till och kom ihåg: ensam är inte stark, tillsammans är starkare!