En reflektion kring svensk kultur och arbetsmiljö

När jag är ute och träffar organisationer, team och individer för att prata om hur vi kan skapa än bättre förutsättningar för engagemang, motivation och därmed också för hållbara prestationer och resultat är det en sak som gör mig extra nyfiken och samtidigt hoppfull:

Svensk kultur och individualism

Enligt World Value Survey’s värderingsstudier är Sverige och svenskarna det land och den befolkning som är mest individualistiska och fokuserade på självförverkligande samtidigt som vi är ett av de mest sekulariserade länderna i hela världen. Detta har så klart en stor påverkan på vår svenska kultur, arbetsmiljö, hur vi samarbetar och vår förmåga gällande stresshantering.

På de föreläsningar och utbildningar vi på HejEngagemang håller ställer vi ofta frågan: ”Hur många här inne är bra på att be om hjälp?”. Våra empiriska ”studier” visar att det är någonstans mellan 5–10% av deltagarna som då räcker upp handen.

När vi sedan ställer frågan: ”och hur många här inne tycker om att hjälpa andra?”. Ja, då räcker i princip alltid hela rummet upp sina händer.

Nu till knäckfrågan: ”Hur kommer detta sig och vad skulle bli möjligt den dag vi är fler som faktiskt oftare vågar be om hjälp?”

Konsekvenser av att inte be om hjälp

De vanligaste förklaringarna som kommer till att vi inte ber om hjälp oftare är saker som: ”vem är jag att gå till person X och be om hjälp när jag vet att hen redan är pressad och stressad” eller ”jag vill inte visa mig svag eller okunnig genom att be om hjälp”.

Den sista förklaringen var min personliga favorit i alldeles för många år och jag använde den många gånger om dagen, tyvärr. Detta kan ha varit en av de största felprogrammeringar jag någonsin har haft i min hjärna som jag nu äntligen har lyckats koda om.

Konsekvensen av detta var för min egen del att jag sprang ännu fortare, blev mer och mer trött och alltmer stressad. En negativ spiral som var väldigt svår att ta mig ur. Sanningen är ju den att en hjärna som är trött och stressad är inte uppsatt för att tänka nya tankar och därmed prova nya saker utan den kör helst på med hjälp av reptilhjärnan och gör som den alltid har gjort.

Min oförmåga att be om hjälp hade så klart stor inverkan på den arbetsmiljö jag var med och skapade och jag blev långt ifrån mitt bästa jag, för mig själv, för mina kollegor och för min familj, mina vänner och bekanta.

I Sverige har vi enligt mig en stark övertro på uttrycket att ensam är stark. Jag håller verkligen inte med i den frågan. Däremot upplever jag att detta är en väldigt stark rotad värdering som har tutats i oss under flera decennier. Uttrycket har till och med fått varianter som ”själv är bäste dräng” eller ”själv är bästa piga” (just det sistnämnda har jag lyckligtvis inte hört lika ofta som det första.

Finns det en skillnad här mellan män och kvinnor? Jag vet faktiskt inte, men det hade varit väldigt intressant att göra en ordentlig undersökning på om det kan vara så.

Många människor vi träffar berättar för oss att de relativt ofta känner sig lite tröttare och mer stressade idag än för tio år sedan. Detta visar sig också i statistik från Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket som i sina rapporter 2023 delgav ganska skrämmande statistik kring hur många det är som anmäler och rapporterar att de upplever psykisk ohälsa (som i och för sig är ett väldigt vitt begrepp) kopplat till arbetsrelaterad stress.

En av de vanligaste ursäkterna eller omständigheterna vi stöter på när de vi träffar svarar på frågan om varför de inte har gjort de saker de vet att de skulle vilja göra för att ta hand om sig själva, sin egen hälsa och sina relationer är ”jag hinner inte, jag har fullt upp med annat”. De upplever alltså någon form av tidsbrist. Trots att vi alla har 24 timmar på våra dygn och att just tiden faktiskt är världens mest rättvisa resurs. Alla människor på hela jorden har lika många timmar på sina dygn.

Fördelarna med att be om hjälp

När vi är ute och arbetar ställer vi ofta frågan: ”så vad gör du då när du upplever tidsbrist och vill skapa mer tid?”. De vanligaste svaren är då: ”sover mindre, springer fortare, stressar mer, hoppar över lunchen, skippar träningen, ställer in ett möte med en vän eller liknande”. Detta är ju ytterst olyckligt eftersom när vi gör avkall på sakerna ovan blir de flesta av oss som ett resultat av detta ännu tröttare och än mer stressade.

Så vad är lösningen då?

Ja, min hypotes är att vi ska börja hjälpas åt ännu mer. Jag har ju 24 timmar på mitt dygn och det har du också. Skulle då du och jag börja hjälpas åt har vi ju 48 timmar på vårt gemensamma dygn. Eftersom du och jag är olika individer kommer vi sannolikt vara duktiga på och få energi av olika saker.

Detta är en otroligt viktig insikt när vi är delar av ett team eller en organisation. Ju mer tid och energi och ibland pengar vi investerar i att bli ännu bättre på att samarbeta, förtydliga mandat och ansvar samt tydliggöra roller och skapar en kultur där vi hjälps åt i stället för att tro på att ensam är stark, ju bättre kommer vi att må och gå.

När jag för någon månad sedan fick ett utskick från MBS med titeln: Om krisen eller kriget kommer slogs jag av att deras absolut bästa tips var:

”Lär känna dina grannar!”

Ytterligare ett bevis på att ensam inte är stark och att tillsammans är vi starkare. Olika människor är bra på olika saker och får energi i och av olika situationer.

Bättre tillsammans!

Av denna reflektion drar jag dessa slutsatser:

• Ensam är alltså inte stark!
• Tillsammans är vi starkare!
• Det är coolt att be om hjälp!

Med dessa tankar vädjar jag därför nu till just dig: låt oss hjälpas åt att skapa de bästa av förutsättningar för fler människor att må bra så vi kan prestera hållbart över tid.

Ta dig tid att reflektera kring varför du inte ber om hjälp i den utsträckning du kanske önskar och identifiera vad du kan göra för att med små steg träna dig i att be om hjälp oftare. Vad skulle då kunna bli möjligt? På arbetet, med dina vänner etc.

Min utmaning till dig är därför att redan idag identifiera någonting du faktiskt behöver hjälp med och helt enkelt hitta någon som kan du kan be om hjälp av i denna fråga. Jag lovar dig, det kan kännas lite otäckt, men du kommer helt säkert att göra någon riktigt glad. Dels för att du får hen att känna sig värdefull när du ber om hens hjälp, dels för att vi människor mår bra av att hjälpa varandra.

Min spaning är att vi i dessa tider av extremt hög förändringstakt, ovisshet och osäkerhet skulle må oceaner bättre av att hjälpas åt snarare än att bli än mer individualistiska och fokuserade på: ”jag kan själv”. Låt de orden få stanna hos barnen som ett led i deras tidiga utveckling och låt oss vuxna bli förebilder när det kommer till att be om hjälp och göra fler saker tillsammans.

Stort lycka till!