Varför jag är ledare påverkar hur jag leder

Ovan uttryck är spännande av många anledningar: det stämmer nästan alltid. Och, det stämmer även gällande vuxna. Oftast i alla fall. Jag är dessutom beredd att utveckla uttrycket vidare och vågar påstå att:

Min spaning är att detta även gäller oss vuxna. Tillstånd smittar och vi är varandras arbetsmiljö.

Hur hamnade jag här?

När min mamma gick bort i mars 2012 ställdes saker och ting på sin spets. Jag, en medelålders man, nybliven tvåbarnspappa, VD för två små bolag i samma koncern höll på att krascha totalt. Varför? Jag var urusel på att leda mig själv vid denna tidpunkt vilket så klart också påverkade de jag var ledare för med personalansvar.  Vad jag menar med detta var att jag var offer för mitt eget liv. Jag försökte snarare överleva livet än att leva det.

Jag hade då levt hela mitt liv som en osäker högpresterare med ett enda mål och en enda tanke: jag MÅSTE prestera, hela tiden, annars är jag ingenting värd. Detta kan vara den största felprogrammering jag någonsin har haft i min annars ganska välfungerande hjärna.

Visst hade det funnits perioder av livsglädje, motivation och engagemang, men nästan alltid var de sammankopplade med olika prestationer. Jag var trött, kände mig ensam, saknade energi, kände lite livslust och undrade vad meningen med livet egentligen var. En fruktansvärd känsla när jag egentligen hade massor av förutsättningar att må bra: en underbar fru, två friska barn, tak över huvudet, mat på bordet, vänner som brydde sig om mig, en hyfsad fysisk hälsa. Men en sak saknades: min mentala hälsa och förståelsen för hur jag själv hade satt mig i denna situation av ”illamående” snarare än välmående.

Självledarskap eller förmågan att designa mitt liv

Som tur var hade jag kloka människor runtomkring mig vid denna tidpunkt. Bland annat hade vi på min dåvarande arbetsplats tagit beslut att alla skulle få gå en utbildning under året för att utveckla oss själva. Vi fick välja vad som helst – en excel-kurs, en kurs i att läsa ansikten eller en djupdykning i vår egen personliga utveckling.

Det sista alternativet var det jag var absolut minst sugen på. Och det jag behövde som mest. Så när jag en dag ställdes inför frågan: ”så, Niklas, vad ska du göra för utbildning för att ge dig själv än bättre förutsättningar att utvecklas, må bra och prestera hållbart” svarade jag: ”allt utom en djupdykning i varför jag är som jag är”…

Så vad blev det för utbildning? En djupdykning i varför jag är som jag är…så klart.

Efter cirka fyra-fem veckors livsomvälvande utbildning under drygt ett år kändes det som att vara pånyttfödd. Hade jag hittat meningen med livet? Nej, så klart inte. Den finns ju inte, utan den är någonting vi alla skapar utifrån vem vi är, vart vi är på väg och huruvida vi vill ta oss dit vi är på väg. Resan är målet och allt det där.

Vem jag vill vara påverkar hur jag lever

Eftersom mitt liv mer eller mindre bara är ett resultat av vad jag gör och säger, inte gör och inte säger, dvs hur jag beter mig i olika situationer, är det upp till mig själv att ta ägarskap över att designa mitt liv så som jag vill ha det. Självklart påverkas mitt liv också av andra saker som jag inte rår över själv.

Som av en händelse fick jag i 40-årspresent ett armband av en dåvarande kollega med texten: ”Grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can and wisdom to know the difference”. Japp, sinnesrobönen, kallades den tydligen (japp, jag är inte konfirmerad så jag hade dålig koll på detta vid tillfället när jag mottog denna fina present).

På något nästan otroligt sätt sammanfattar den ett av mina absolut viktigaste livsmotton idag. I kombination med ett par andra livsmotton som 100% ansvar och tillsammans är starkare, har jag nu tio år senare helt designat om mitt liv till det bättre. Jag är inte längre offer för mitt eget liv, jag överlever det inte, jag lever det. Och, jag presterar idag tack vare mitt välmående och inte på bekostnad av det.

Jag har tack vare detta arbete utvecklat min förmåga att leda mig själv vilket även har påverkat hur jag leder andra. Inte bara i mitt arbete utan även i andra sammanhang.

Varför jag är ledare påverkar hur jag leder

På HejEngagemang pratar vi ofta om ledarskapets fyra dimensioner.

1. Leda mig själv
2. Leda mig själv i samvaro med andra
3. Leda andra
4. Låta mig ledas

Det är i detta sammanhang rubriken på denna artikel kommer in. Inte förrän jag tar reda på varför jag är ledare kan jag på riktigt se varför jag får de resultat jag får i min roll som ledare.

Att leda mig själv och att vara skicklig i denna dimension är avgörande för hur jag leder mig själv i samvaro med andra, hur jag leder andra och hur jag låter mig ledas.

Så här leder jag mig själv

• Jag tar hand om mig själv gällande grundläggande förutsättningar som sömn, kost, motion, återhämtning och kvalitativa relationer (som alla gynnar vår hälsa när vi sköter dessa områden).
• Jag tar reda på varför jag vill vara ledare.
• Jag vet hur jag vill uppfattas som ledare.
• Jag vet vad jag ska göra och säga (hur jag ska bete mig) som ledare för att de jag leder ska uppfatta mig som den ledare jag vill bli ihågkommen som.

Alla bör inte vara ledare

När jag och mina kollegor startade HejEngagemang kom vi tidigt i kontakt med Rikard Larsson, professor i Strategisk förändring vid Lunds universitet och medgrundare av Decision Dynamics. De arbetar bland annat med någonting som heter Karriärmodellen. När jag lärde mig mer om denna modell som de har utvecklat med många års forskning i grunden blev det så oerhört tydligt för mig. Alla ska inte vara ledare. För deras egen skull och för andras.

Dessutom är det så att bara för att man är en skicklig ledare på en nivå betyder inte det att man lyckas i nästa ledarroll på en ny nivå. Tvärtom visar deras forskning på motsatsen. Att när man befordrar en ledare från en nivå till nästa gör man många gånger både individen och organisationen en otjänst.

Dock är väldigt många organisationer designade på ett sätt som gör att för att man ska klättra i organisationshierarkin ska man röra sig uppåt i ledarleden. Min tro är därför att vi är många som gör oss själva och andra en otjänst genom att inte reflektera och undersöka djupare kring varför vi faktiskt är ledare av andra och tackar ja till dessa roller.

En tydlig målbild underlättar att identifiera nyckelbeteenden

Ju tydligare målbild jag har av vem jag vill vara som ledare, vad jag vill åstadkomma som ledare och med mitt ledarskap, desto enklare att identifiera och definiera nyckelbeteenden (saker jag ska göra och säga) för att öka sannolikheten att jag också ska upplevas som den ledare jag vill vara.

Min uppmaning till dig som leder andra är därför att investera både tid, energi och pengar i att utveckla ditt självledarskap, din förmåga att leda dig själv och att designa det liv du vill leva.

Kom ihåg, livet är för kort för att överlevas. Livet ska levas!