Om engagemang och utbrändhet

Vad innebär egentligen positiv och negativ stress?

Stress är alltid stress, i den bemärkelsen att de fysiologiska processerna i kroppen är desamma vare sig stressen kommer från någonting positivt eller negativt. Och all form av ansträngning kräver ju återhämtning. Om du springer en mil om dagen, visst behöver du vila lite då och då? Och stretcha? Och styrketräna? Annars finns ju risken att knäna pajar eller att du får ont i ryggen. Du behöver variation och balans för att hålla i längden helt enkelt.

Så perioder av stress kräver perioder av återhämtning. När man befinner sig i en situation där man inte lyckas hantera stressen och inte kan varva ner ordentligt, då kallar man det för negativ stress. Alltså återigen, vare sig stressen kommer från någonting positivt eller negativt. Men ofta är den negativa stressen kopplad till negativa känslor och negativa tankemönster, sådant som vidmakthåller stressreaktionen trots att man försöker vila och återhämta sig. Det kan handla om till exempel dålig självkänsla, oro, prestationstvivel, men även känslan av brist på kontroll över sin egen situation, eller konflikter, kränkningar, mobbing och så vidare. Så det vi kallar negativ stress är långvariga perioder av stress utan en balanserad återhämtning.

Men om vi tänker oss ett arbete där vi trivs, är djupt engagerade och kör på för fulla muggar, hur ligger det till då? Vad säger forskningen om kopplingen mellan engagemang och utbrändhet? Låt oss titta på det.

Engagemang och utbrändhet

Begreppet engagemang (Employee Engagement) har inom forskningen ungefär lika många definitioner som antalet forskarteam som har forskat på det. Men enligt en relativt ny litteratursammanställning* kan man utröna fyra olika sätt att se på engagemang; som ett komplext begrepp, som en genuin inre vilja, som en positiv sinnesstämning och som motsatsen till utmattning. Oavsett vilken av alla definitioner vi väljer så handlar engagemang om någonting positivt och energifullt, vilket alltså är ett tillstånd som står i kontrast till det som kännetecknar utmattning. Så, är man engagerad är man alltså teoretiskt sett inte utbränd.

Det engagerande ledarskapet skapar goda förutsättningar

Genom det engagerande ledarskapet skapar vi förutsättningar för den anställde att känna sig engagerad och må bra i sitt arbete. Om vi inte slarvar med återhämtningen minskar vi också risken för påverkan av negativ stress.

Det finns en vetenskaplig teori som beskriver dessa processer på ett tydligt och bra sätt; den så kallade Job Demands-Resources Model (JD-R**). Efter många år av forskning visar sig sambanden förvisso vara komplexa, precis som livet är i stort, men enkelt förklarat kan man säga att

– Höga arbetskrav (Job demands, t ex högt tempo, höga förväntningar)

– Stöttande arbetsmiljö (Job resources, t ex socialt stöd, tillit, feedback)

– Personliga resurser (t ex psykologiskt kapital, självledarskap)

tillsammans kommer att skapa motivation och välmående, det vill säga högt engagemang och i sin tur bättre prestationer. Samtidigt kommer höga arbetskrav i kombination med brist på resurser (avsaknad av ett engagerande ledarskap) att leda till lägre motivation och ökad risk för ohälsa och utbrändhet, alltså lägre grad av engagemang och i sin tur sämre prestationer.

Medarbetarnas förutsättningar för engagemang påverkar risken för utbrändhet

Låt oss titta på tandemcykeln här en stund och koppla det till vad forskningen säger. De som sitter längst fram på cykeln kommer vara de som driver företaget framåt (så länge cykeln går i rätt riktning vill säga…) tack vare det faktum att de har bra förutsättningar för att känna sig engagerade i sitt arbete. Men de kommer också behöva vara extra noggranna med sin återhämtning, eftersom all form av ansträngning fortfarande behöver vägas upp med korrekt återhämtning. Att sitta längst fram på cykeln innebär alltså inte att man är helt immun mot stressrelaterad ohälsa, även om förutsättningarna för ett hållbart välmående är mycket goda.

De som sitter mitt på cykeln kan till synes vara de som skulle klara sig allra bäst då, de som safear. De verkar inte anstränga sig särskilt mycket och de är inte aktivt oengagerade heller. Men faktum är att de är starkt beroende av en arbetsmiljö där det finns förutsättningar för ett högt engagemang. Annars riskerar de att snabbt hamna allt längre bak på cykeln – de går till jobbet för att de måste och inte för att de vill. Och de som sitter längst bak på cykeln, de har inte bara brist på förutsättningar att känna engagemang och motivation, de mår heller inte särskilt bra och de utsätts antagligen också för hög grad av negativ stress, det vill säga en stress som är mer ihållande och svår att återhämta sig ifrån. De befinner sig alltså också i en riskzon för ohälsa, och denna gång är risken för utmattning stor på grund av bristen på bra förutsättningar i arbetsmiljön. Och det är allvarligt.