Hur skapar vi samhörighet och tillhörighet på jobbet?

Jag har funderat en hel del på det här med tillhörighet den senaste tiden. Känslan av att vara en del av en gemenskap, att höra till ett sammanhang där jag känner mig hemma, där jag kan vara mig själv och där jag känner att jag betyder något för andra människor.

När jag tänker tillbaka på mitt eget liv inser jag att det faktiskt var ganska länge sedan jag upplevde den där riktigt starka känslan av att tillhöra en ”flock”, bortsett från min familj förstås. Jag har superfina vänner så det är inte det jag menar här. Jag tror att senast jag upplevde känslan av att tillhöra en ”flock” riktigt tydligt var när jag pluggade på universitetet och bodde på nation. När jag pratar med vänner i min egen ålder verkar jag långt ifrån ensam om upplevelsen av avsaknad av en naturlig flock. Jag skrev ett inlägg om detta på LinkedIn för en tid sedan som bekräftade detta påstående starkt.

Det märkliga är att vi samtidigt kan ha fullt upp med människor omkring oss. Vi har familj, vänner, kollegor och mängder av digitala kontakter och ändå är vi tydligen många som upplever att vi saknar känslan av att verkligen höra till. Hur kommer det sig egentligen?

Och vad innebär det för oss människor, inte minst på våra arbetsplatser där många av oss tillbringar en stor del av våra vakna timmar?

Vi människor är skapta för gemenskap

I SVT-serien Din flock utforskar psykiatern Anders Hansen varför vi människor har ett så starkt behov av att tillhöra en grupp och vad som händer med oss när vi saknar den gemenskapen. Ur ett evolutionärt perspektiv har tillhörighet varit avgörande för vår överlevnad. Under större delen av människans historia har vi varit beroende av andra människor för att hitta mat, skydda oss mot faror, ta hand om våra barn och klara livets utmaningar.

Att vara en del av flocken var helt enkelt en förutsättning för att överleva.

Även om vårt samhälle har förändrats enormt mycket lever behovet av gemenskap kvar inom oss. Vi vill känna oss sedda, hörda, respekterade och inkluderade. Vi vill veta att det finns människor som bryr sig om oss och att vi själva betyder något för andra.

Det är därför ensamhet inte bara handlar om att vara fysiskt ensam, utan också om att sakna den känslomässiga samhörighet vi behöver som människor.

Vi kan vara tillsammans utan att känna samhörighet

Tillhörighet och samhörighet är två begrepp som ofta används synonymt, men jag tycker att det finns en intressant nyansskillnad mellan dem.

Lite förenklat skulle man kunna säga att: Tillhörighet handlar om att känna ”jag hör till”, medan samhörighet handlar om att känna ”vi hör ihop”

Världshälsoorganisationen WHO uppmärksammade i en rapport från 2025 ensamhet som en betydande global folkhälsofråga och lyfte fram hur bristande sociala relationer kan påverka både vår fysiska och psykiska hälsa. En viktig skillnad är den mellan social isolering och upplevd ensamhet.

Social isolering handlar om att ha få sociala kontakter, medan ensamhet handlar om den subjektiva känslan av att de relationer och den gemenskap vi har inte motsvarar det vi behöver eller längtar efter. Det innebär att vi kan leva ensamma utan att känna oss ensamma, samtidigt som vi kan vara omgivna av människor varje dag och ändå uppleva en stark känsla av ensamhet.

Här tycker jag att det blir särskilt intressant att fundera över hur vi har det på våra arbetsplatser. För hur många av oss har inte varit med om att sitta i möten hela dagen, samarbeta med kollegor och prata med mängder av människor, men ändå sakna känslan av att verkligen vara en del av ett sammanhang?

Vi kan alltså arbeta tillsammans utan att känna samhörighet.

Samhörighet är ett av våra grundläggande psykologiska behov

Inom motivationsforskningen finns en teori som vi på HejEngagemang ofta återkommer till, nämligen Self-Determination Theory, eller självbestämmandeteorin som den också kallas.

Teorin, som utvecklats av forskarna Edward Deci och Richard Ryan, beskriver tre grundläggande psykologiska behov som har stor betydelse för vår motivation, vårt engagemang och vårt välbefinnande:

• autonomi, alltså känslan av att kunna påverka och ha inflytande över det vi gör.
• kompetens, att känna att vi kan, utvecklas och klarar av de utmaningar vi möter.
• samhörighet, att känna oss accepterade, betydelsefulla och som en del av en gemenskap där vi både bryr oss om andra och upplever att andra bryr sig om oss.

Det intressanta är att samhörighet inte handlar om hur många människor vi har omkring oss utan om kvaliteten på våra relationer och känslan av att faktiskt höra till. När våra psykologiska behov tillgodoses skapas bättre förutsättningar för motivation, engagemang och välbefinnande, medan långvarig brist på behovstillfredsställelse kan påverka oss negativt.

Det är alltså inte särskilt konstigt att vi kan känna oss ensamma trots att vi har människor omkring oss om vi samtidigt saknar känslan av att vara betydelsefulla och inkluderade.

Ensamheten finns också på våra arbetsplatser

Enligt Gallups rapport State of the Global Workplace 2026 uppgav 22 procent av världens medarbetare att de hade upplevt mycket ensamhet under föregående dag. Bland chefer var motsvarande siffra 23 procent. Det är dock viktigt att komma ihåg att undersökningen inte enbart handlar om ensamhet på arbetet, men eftersom arbetet är en så stor del av många människors liv tycker jag ändå att siffrorna är värda att reflektera över.

För vi pratar ofta om hur vi ska skapa mer engagemang, bättre samarbete och starkare prestationer på våra arbetsplatser, men kanske borde vi oftare börja med att fundera över hur människor faktiskt känner sig i den gemenskap de är en del av.

• Känner jag mig välkommen?
• Finns det människor som bryr sig om hur jag har det?
• Upplever jag att jag betyder något för mina kollegor?

Och känner jag att jag är en del av ett vi, snarare än bara en person som råkar arbeta på samma arbetsplats som andra? För det är inte säkert att fler möten, fler gemensamma aktiviteter eller fler digitala kommunikationskanaler automatiskt leder till mer samhörighet. Ibland kan det till och med vara så att vi har så fullt upp med att arbeta tillsammans att vi glömmer bort att faktiskt lära känna varandra.

Hur skapar vi mer samhörighet i arbetslivet?

Jag tror att vi ibland gör frågan om gemenskap och tillhörighet större och mer komplicerad än den behöver vara.

För även om arbetsgivare och ledare har en viktig roll i att skapa förutsättningar för goda relationer och en inkluderande arbetsmiljö, byggs känslan av samhörighet också genom våra beteenden i vardagen.

• Genom att hälsa på varandra när vi kommer till jobbet och säga hej då när vi går hem.
• Genom att visa genuint intresse för hur våra kollegor har det, lyssna på svaren och komma ihåg sådant som är viktigt för dem.
• Genom att bjuda in människor i samtal och gemensamma aktiviteter, särskilt dem som kanske inte själva tar så mycket plats.
• Genom att uppmärksamma varandras framsteg, visa uppskattning och skapa fler tillfällen där vi faktiskt får uppleva att vi lyckas tillsammans.
• Och genom att ibland våga prata om något annat än våra arbetsuppgifter, mål och leveranser.

Det handlar inte om att vi måste bli bästa vänner med alla våra kollegor eller att alla ska vilja umgås på samma sätt, utan om att skapa en arbetsmiljö där människor känner sig välkomna, respekterade och betydelsefulla.

Kanske är det just här vi behöver påminna oss om det lilla stegets kraft. För det är sällan de stora aktiviteterna eller enstaka insatserna som på egen hand skapar en stark känsla av gemenskap, utan de små beteenden som vi upprepar i vardagen (till exempel de beteenden vi nämnde ovan).

Var för sig kanske dessa handlingar inte verkar särskilt märkvärdiga, men tillsammans och över tid bidrar de till att skapa en känsla av att vara sedd, hörd, respekterad, inkluderad och betydelsefull.

Det bästa av allt är att vi inte behöver vänta på att någon annan ska ta initiativet. Vi kan helt enkelt börja göra, redan idag.